Stäng


Koleran i Forsvik

I augusti 1866 bröt en koleraepidemi ut i Forsviks brukssamhälle. Hälften av befolkningen – 155 stycken – insjuknade i sjukdomen. Av de smittade skördades 34 dödsoffer och 121 tillfrisknade. Skräcken lades som en kall hand över trakten och samhället isolerades.

När det en söndag ringdes för arton avlidna i Undenäs kyrka började pastorn och samtliga kyrkobesökare att gråta. Det är inte svårt att föreställa sig skräcken och hopplösheten inför en epidemi som snabbt blixtsnabbt blossat upp i ett litet samhälle med endast 300 invånare.

Det hela tog fart den 27:e augusti 1866 när koleran skördade sitt första dödsoffer i Forsvik – den fyrtioettårige filaren Salomon Törngren. Sedan följde en lång rad dödsoffer, de flesta var barn, unga och vuxna i medelåldern.

Den 2 september avled det första äldre offret, inhysesänkan Stina Olofsdotter Elg, som var 70 år.

Liktransporterna gick oavbrutet mellan Forsvik och kyrkogården i Undenäs.

Bakgrunden till kolerautbrottet var att några arbetare från Forsviks bruk åkt till Stockholm för att se en industriutställning. Koleran hade härjat i huvudstaden under sommaren, och arbetarna förde sannolikt med sig smittan hem till Forsvik.

Inrättade särskild kolerakyrkogård
För att få de avlidna i jord så fort som möjligt, för att undvika att smittan spreds ytterligare, hoppade man över vissa begravningsritualer.

Bruket fick i uppdrag att börja tillverka likkistor. Herrgårdens hästar fraktade skyndsamt de avlidna till sockenkyrkogården.

Snart insåg man att det behövdes en begravningsplats i direkt anslutning till Forsvik. Två veckor efter det första dödsfallet, den 8:e september, invigdes Kolerakyrkogården på Forsviks sandhedar.

Ettårige Frans Oskar, son till arbetaren Karl Johan Johansson i Tobro, blev den förste att begravas på kolerakyrkogården. Tre dagar sedan mötte fadern samma öde och begravdes samtidigt som en sexårig pojke och två äldre kvinnor.

Tack och lov hade koleraepidemin nu börjat avta, men ytterligare 15 dödsoffer skulle komma att begravas på kolerakyrkogården.

Svårt att få dit läkare
I takt med att fler insjuknade växte oron från bruksledningens och befolkningens sida. Brukspatronen Palmaer skrev flera telegram till landssekreteraren i Mariestad för att försöka få läkare att stanna kvar i Forsvik. De läkare som fanns hade stora distrikt och kunde inte arbeta med en epidemi utöver ordinarie tjänst. Provinsialläkaren Tengstrand i Hjo, kunde till exempel inte stanna kvar i Forsvik.

Den 31 augusti begärde länsstyrelsen hos Kungliga Sundhetskollegium att en extra läkare skulle skickas till Forsviks bruk.

Mindre lyckade skyddsmedel
På den här tiden visste man inte hur man skulle stoppa spridningen av sjukdomen, och muntliga källor har uppgett att det eldades med enris framför bruket i hopp om att elden skulle ta död på bakterierna. Att röka med svinhår och tjära påstods också hindra smittan, vilket var helt felaktigt eftersom smittan överfördes via tarmuttömningar. Lika fel var rådet att låta den sjuke ”svettas ut sjukdomen” eftersom själva dödsorsaken var uttorkning av kroppen.

En huskur med lingonmos (”krösamos”) och vatten gjorde dock gott, eftersom den gav den sjuke vätska mot uttorkning och en fungerande mage tack vare bärmoset.

Människor rekommenderades att undvika ansträngning av kropp och själ, häftiga sinnesrörelser och utsvävningar. Kall dryck skulle man inte dricka häftigt och man skulle undvika svårsmält mat. Måttlighet var en dygd, framför allt vad det gällde sprit. Man rekommenderades också att vädra ofta och rikligt.

 

 

Källor

Margaretha Rehnberg. 2006. Undenäsbygden Nr 26, Undenäs Hembygdsförening.
Margaretha Rehnberg. 2008. Undenäsbygden Nr 28, Undenäs Hembygdsförening.

 

 

Julia Collinius, Västarvet

Julia Collinius är kommunikatör i Västarvet och har en bakgrund som journalist, bland annat på Sveriges Radio.