Stäng


Ålleberg – sägnernas berg

Geologin, naturen och segelflyget till trots, det är ändå sägnerna som gett Ålleberg sin särställning. Och det finns mycket som talar för att berget haft en speciell roll i människornas föreställningar sedan lång tid tillbaka. Ålleberg fascinerar, det lockar och drar.

 

Skatterna i berget
Ållebergs ”änne” är den del av berget som drar uppmärksamheten till sig. På håll är det bergets nordspets som är den mest markerade delen. Genom att följa stigen upp på de kullar som ligger framför branten kommer man till fyndplatsen för den magnifika guldhalskragen från ca 400 e Kr. Ett mästerverk i hantverksskicklighet som bara låter oss ana ett bild- och symbolspråk från en annan tid. Detta fynd gav naturligtvis näring åt föreställningar om att det finns mer guld i berget. Och många är de som fortsatt att leta.

Djupt nere i Ålleberg finnes en stor skatt. Man kan i en springa mellan två bergspelare se en sten, omvirad med en guldkedja. Väl är kedjan till följd av smuts och damm numera alldeles mörk; men blott man rör den med ett spö, skimrar guldet fram. Kan någon bringa denna kedja och sten upp öfver springans kant, så är han med detsamma den lycklige ägaren ej blott af guldkedjan, utan ock af den skatt, som ligger dold under stenen. Men det är ett synnerligen svårt arbete att draga upp stenen ur djupet; ty man får därunder ej yttra ett enda ord, ej ens dra på munnen… (Henrici, 1904)

Hokällans vatten
Enligt sägnerna forsar den mäktiga jordälven i bergets inre. Stundtals har den forsat fram vid brunnsgrävande i bergets närhet och så när lagt hela bygden under vatten.

De sju källor som springer fram i bergets nordsluttning besitter särskilda krafter i folktron.

Än idag håller falbygdsborna Hokällans vatten högt; ”bättre kaffevatten står inte att finna”. Källorna vid Ålleberg är fortfarande betydelsefulla. Det som finns bevarat i sägenuppteckningarna är berättelsen om den kraftfulla jordälven

En gång bröt Jordälven fram vid brunnsgrävning i Övergården (väster om Ållebergs norra ände). Vattenflödet höll på att fördränka det lägre liggande Karleby, men man stoppade till öppningen med ett stenkar och fjäderbolstrar… (Jungner, 1922)

Guldhjälmsryttarna
Mest kända är sägnerna om ryttarna i bergasalen som vilar beredda att dra ut i strid när ofred hotar. De sover sin djupa sömn fullt rustade att dra ut i strid för rike, bygd och folk. I långa spiltrader står hästarna betslade och sadlade och vid sidan om sover deras ryttare. Hästarnas betsel och beslag skiner av renaste guld, liksom ryttarnas hjälmar och rustningar. Sägnerna om salen inne i berget med de vilande ryttarna är den mest kända av Ållebergssägnerna.

En bonde reste förbi och såg ingången öppen. Han lät sin häst stå på vägen och gick ditupp och in. Det var ett stort stall, hvari hästarne stodo i sina spiltor och åto salt, men alla karlarne sutto vid stora bord och sofvo med korslagda armar framunder sina hufvuden. Han gick fram och åter och såg sig omkring, men när han gick, råkade han att med sin piska vidröra ett betsel, som hängde i dörren. Då ropade hastigt karlarne: ”gäller det än?” Bonden ilade då derifrån och ingången slöt sig igen. (Ljungström, 1877)

 

Gudinnorna
Kring Ålleberg knyts kvinnliga väsen som trollkvinnan Ålla eller Ållemora och ibland Drottning Margareta. Gemensamt är sägner som knyts kring väder, fruktsamhet, liv och död. Bygdens folk vet att när berget döljs i dimma så är det Ålla ”som bryggar”, dvs bergets kvinnliga väsen tvättar och ur den rykande tvättgrytan stiger en dimma som döljer berget.

I detta sammanhang må nämnas, att det om sommaren understundom händer, att molnen lägra sig som en tjock rök kring Ållebergs hjässa, så att den öfversta bergskanten är osynlig, medan den undre delen af berget tydligt kan urskiljas. Folket säger då att ”Ålla bryggar”, och är detta ett säkert, aldrig svikande tecken till ett ihållande regnväder. (Henrici, 1904)

Och det mycket speciella snöväder som förekommer på falbygden med stora tätt fallande snöflingor har knutits till Drottning Margareta som framkallade Ållebergs ryttare vid slaget 1389 då hennes nordiska här besegrade Albrekt av Mecklenburg.

När nu denna drottning i slaget vid Falköping år 1389 – enligt folktron – stått uppe på berget och ristat sitt dunbolster och sagt ”häst å kär utå varevelia fjär” och dessa fjädrar, skulle enligt samma tro, sedan givit upphov till Ållebergs ryttare. Och när hon även tappat sina nycklar på det som senare kallades Nyckelängen, ”fast de blev nedtrampade av alla ryttarna där”, så var det ju klart att den funna guldkragen måste vara hennes tappade krona. (Svensson, 1935)

 

Roger Karlén