Stäng

 

Enhörningshorn var dåtidens elfenben

I slutet av 1500-talet var enhörningshorn det dyrbaraste som fanns. Ett enda horn kunde kosta lika mycket som en fästning. Vikingarna var först med att handla med enhörningshorn. Redan under koloniseringen av Grönland på 1000-talet stötte de på narvalen, vars långa, vridna tand i överkäken påminde dem om hornet som sitter i enhörningens panna.

Det dröjde inte länge innan någon kläckte den lönsamma idén att sälja ”enhörningshorn” till hutlösa priser. Och eftersom vikingarna i princip var ensamma om att resa tillräckligt norrut för att hitta narvalar, skulle det dröja hundratals år innan bluffen avslöjades.

På 1500-talet började andra européer besegla haven norr om Kanada för att nå Nordvästpassagen som var genväg till Kina och Indien. Under det kommande seklet skulle enhörningens popularitet skjuta i höjden.

1577 hittade engelsmannen Martin Frobishers expedition en död narval på en ö mellan Kanada och Grönland. Männen hade aldrig sett en liknande varelse, men tack vare det bekanta ”hornet” trodde Frobisher att djuret var en havsenhörning. Enhörningshornet gav han sedan i gåva till drottning Elisabet I av England. 

Felöversättning skapade enhörningsfeber
På 1500-talet hade bibeln och kyrkan ett stort inflytande. 

Bibeln ansågs vara en pålitlig kunskapskälla, och eftersom enhörningen nämns sju gånger, ifrågasatte ingen djurets existens.

Att sagodjuret ens hamnade där från början tros dock vara ett misstag. När bibeltexterna översattes från hebreiska till grekiska valde kungens skriftlärda att kalla djuret mono¬ceros, vilket kan översättas till ”ett horn”.

De ursprungliga judiska skrifterna nämner ingenting om att djuret hade ett horn.

Moderna bibelforskare tror att texterna om enhörningen egentligen syftat på en utdöd, tvåhornad uroxe. Översättningen fördes vidare när de judiska texterna blev Gamla Testamentet, och bidrog därmed till mystifieringen kring enhörningen.

Bok gav fantastidjuret ytterligare uppsving
En italiensk upptäcktsresande och äventyrare gav ut en bok 1508 där enhörningen beskrevs ingående.

 

”Horn från enhörningen motverkar pest, farsoter och gift. Det fördriver mässling och koppor och botar epilepsi hos barn”, intygade bokens författare Varthema. Han fick medhåll av dåtidens läkare och skandinaviska försäljare – det ansågs nämligen inte finnas någon sjukdom som hornen inte kunde bota.
 
De mest välbeställda kyrkorna tog fasta på detta och placerade små bitar av enhörningshorn på altaret, på grund av hornets påstådda förmåga att rena vatten.
 
Bestiarier, inte särskilt vetenskapliga
Även vetenskapliga böcker om världens naturliv, så kallade bestiarier, var populära under medeltiden. Kännetecknande för bestiarierna var en total avsaknad av observationer av djur i naturen och fältarbete.
Här beskrevs enhörningen som ”det mest mordiska djuret i världen och omöjlig att fånga levande.”

Narvalstanden och bestiariet på Göteborgs Naturhistoriska Museum

Narvalstanden på museet är 110 cm.

Den kommer sannolikt från Grönland och köptes in av fröken Ada Olsson, Tromsö år 1919.

Narvalens namn på latin är Monodon monoceros.

 

Källor:

Vikingarna lurade hela Europa med finurlig bluff

Benjamin T. Christensen Illustrerad vetenskap: Historia. 4 april 2018

Julia Collinius, Västarvet

Julia Collinius är kommunikatör i Västarvet och har en bakgrund som journalist på bland annat Sveriges Radio.