Stäng

Saknaden efter en förlorad värld

Peter Johansson, chef på Vänersborgs museum bjuder på en historia om fem pojkar och en tidsresa på 140 år och 1300 mil mellan Omarurufloden i Namibia och Vänersborg.

Här ligger de ännu efter 136 år – tanken svindlar när jag tittar ner på de två små vita spröda fågeläggen i den lilla pappkartongen i Vänersborgs museums magasin på Kulturlagret. Under äggen ligger en hopvikt papperslapp med artbestämningen – Tockus erythrorhynchus (Tockus damarensis) – en damaratoko, en näshornsfågel, lade en gång dessa ägg vid den svenska handelsstationen Omaruru i Damaraland, på randen till Namiböknen i sydvästra Afrika. Landet kallas i dag Namibia.

Kulturhistorien kring dessa naturhistoriska objekt stärks när jag får se ytterligare några anteckningar på det åldrade papperet;

”En pojk bringade en hona och två ägg som han taget uti ett ihåligt träd, äggen var till antalet tre men ett bröts. Honan var som vanligt inmurad och hade ej minsta tecken till varken stjert eller vingpennor, äggen voro rufvade för ungefär sex dagar.”

Mannen som skrivit dessa rader, den 18 februari år 1880, var slaktarsonen från Vänersborg, Axel Eriksson, som 19 år gammal lämnat den stad som sett honom födas för äventyret på den afrikanska kontinenten. Främst var det zoologin som lockade, att möta en för svenskar okänd fauna och att tillsammans med den då världsberömde upptäcktsresanden Charles John Andersson, även han från Vänersborg, få göra denna natur känd för Europa. Inom några år skulle montrar på museer i Sverige, Sydafrika och Storbritannien fyllas av fåglar med Erikssons namn.

En handelsstation öppnar

Till Omaruruflodens rika källor hade Eriksson kommit redan 1869. Två år tidigare hade han begravt kroppen efter den döde Andersson i södra Angola och vid Omaruru öppnade nu den unge Eriksson en handelsstation – allt i samverkan med hererofolkets ledare Wilhelm Zeraua. Medan handels- och jaktexpeditioner utgick över stora delar av södra av södra Afrika fylldes samtidigt Erikssons eget naturaliemagasin med skinnlagda fåglar, däggdjur och ägg tills allt en dag lastades på en stor tältförsedd vagn vilken med 16 oxar skulle dras genom Namiböknens fruktade törstfält ut till kusten.

Allt lastades på ett väntande fartyg som satte kurs mot Kapstaden i söder. Där skedde omlastning till ett nytt fartyg som förde de två små äggen och alla övriga samlingar mot Europa.

Den sista etappen gick på kanalbåt längs Göta älv innan allt kunde lastas av i Vänersborg – den stad Eriksson lämnat många år tidigare och där ett museum för dessa samlingar just höll på att uppföras.

När jag håller papperet med Erikssons anteckningar i min hand kan jag inte låta bli att tänka på den pojk, vars namn ingen längre känner, som kom med äggen och fågeln till Eriksson. Vem var han och hade han kanske träffat Nanni? Några månader före Eriksson fick äggen av pojken hade fyra andra unga pojkar, !Nanni, Tamme, Uma och Da, från !kun eller sanfolket, förr kallade bushfolket, kommit till Omaruru.

Dessa pojkar hade en traumatisk historia då de med våld bortförts från sina familjer och hållits som slavar av ett fientligt grannfolk. Genom mellanhänder hade de kommit till Omaruru varifrån de efter några månader kom att sändas med Erikssons fartyg Louis Alfred till Kapstaden.

Där skulle de under ett par år komma att leva med den brittiska språkforskaren Lucy Lloyd. Hennes syfte var att dokumentera pojkarnas språk, ett av de så kallade ”klickspråken”. I sitt arbete lät Lucy Lloyd pojkarna !Nanni, Tamme, Uma och Da teckna bilder av sitt hemland. När de tecknade berättade de om djuren, växterna, solen, vännerna från det land, Solens och Elefanternas land, de så brutalt tvingats lämna.

Dolt av historiens skuggor

Obarmhärtigt har historiens skuggor för alltid dolt de fem pojkarnas vidare livsöden, !Nannis, Tammes, Umas, Das och pojken med fågeläggen. Men kvar finns några spår de lämnat efter sig. Hundratals teckningar finns ännu kvar i Kapstaden – några av dessa visades under 2016 på Vänersborgs museum i utställningen ”!Nannis skissbok”. I samma museum finns också de två fågeläggen.

Föga anade de fem pojkarna då de sprang längs Omaruruflodens strand att de nära 140 år senare skulle mötas på ett museum i ett avlägset land i norr, ett land där det var så kallt att hela havet kunde frysa till is om vintern.

När jag själv vandrat under de grönskande träden längs Omaruruflodens torra flodfåra har jag många gånger tänkt på pojken. Kanske var det ur något av dessa stora träd han plockade fram näshornshonan ur sitt bo. Kanske grät han när ett av de vackra äggen bröts sönder och rann ut i den varma sanden.

Peter Johansson

Peter Johansson är chef på Vänersborgs museum och har genomfört ett flertal forskningsprojekt i södra Afrika, huvudsakligen Namibia, Botswana, Sydafrika och Angola, med fokus på svensk zoologisk vetenskapshistoria i området. Han är också bland annat författare till böckerna Handelsfursten av Damaraland och Mannen som önskade famna världen.