Stäng


Göta-Lena – den kloka gumman 

Ända in i mitten av 1900-talet kunde folk runt om i Västra Götaland berätta om den kloka gumman vid namn Göta-Lena. Hennes klokskap kring folklig medicin, trolldom och spåkonst var vida känt. Det finns sägner om hennes medicinska bravader men också om den trolldom hon utsatte folk för som betett sig illa.

Det finns flera sägner om hur Göta-Lena blev klok och flera av dem involverar en vit orm. Det sägs att när Göta-Lena var en liten flicka, bodde hon hos en gumma, som kokade en vit orm. Gumman gick ut till ladugården, och hon hade sagt till flickan att hon inte fick röra det som var i grytan. Men Göta-Lena tog en brödbit och doppade den i grytan och åt. Sen gick hon ut i ladugården och sa: ”Denna koa har en viter kalv i sej”. Då såg hon det som gumman planerat att se. Göta-Lena snodde åt sig den klokskap som gumman hoppats erövra genom att äta den vita ormen.

 
Botade sjukdomar
Göta-Lena sades kunna bota både sjuka människor och kreatur. Folk vallfärdade till henne för att få veta var de förlagt saker eller vem som möjligtvis snott ett försvunnet föremål. Andra valde att besöka henne för att få hjälp med att kasta svart magi på någon som de ville illa.

Det sägs att två rallare, som rallade tågbanan när den byggdes i Falköping, gick och skämtade med två flickor. Men rallarna drog sig sedan tillbaka och ville inte tala med flickorna längre. Då gick den ena flickan till Göta-Lena och bad henne ställa en sjukdom på den rallaren som hon blivit förtjust i.

Rallarna arbetade och schaktade ut ett stort hål, i hålet dök det plötsligt upp ett trollskott, som var ämnat åt rallaren. Men han hade en synål i kläderna och därför bet magin inte på honom. Magin träffade istället en knekt som passerade och han blev så orkeslös att han inte kunde göra ett dagsverk igen i hela sitt liv.

 
Kringresande torpare
Lena Jansdotter Göthe, ”Göta-Lena”, var född 1802 i Smula socken. Göta-Lena, hennes man Anders och barnen Anders, Carl August och Johanna levde troligtvis som torpare eller backstugusittare.

Det innebär att de inte ägde någon egen mark. Istället fick de hysa in sig i en stuga som låg på en markägande bondes utmarker. Utmarkerna bestod ofta av fattigare jord och det var svårt att odla för sitt uppehälle. Under en tid bodde de i ett uttalat fattigt område som bestod av flera backstugor, området kallades för Klockarehemmet och låg i Södra Fågelås socken.

Göta-Lena med familj flyttade flera gånger under sitt liv, troligtvis på grund av att de ständigt behövde se sig om efter arbete, men det kan också ha att göra med Göta-Lenas profession.

 
Många uppskattade hennes klokskap men många var också rädda för henne. Kloka var i ständig kontakt med självaste djävulen och det gällde att hålla sig väl med dessa personer. Göta-Lena avled år 1865 i Ullene socken, som i dag ingår i Falköpings kommun.

Trollskottsbössa

“Nyckel, ‘trollskottbössa’, ‘nöcklabössa’, av järn med spår av koppar, från Urshults socken, Kinnevalds härad, Småland.

En utbredd förklaring till hastigt påkommen sjukdom, såsom värk, frossa, böldutslag, sinnesförvirring eller plötslig död var att den sjuke blivit träffad av ett ont, magiskt skott, ett så kallat trollskott, villarpaskott, lappskott eller finnskott.

Trollskott ansågs kunna drabba både människor och djur, dock inte nödvändigtvis med något specifikt uppsåt. Vem som helst som råkade komma i vägen kunde träffas. Inom folkmedicinen behandlades trollskott av ‘de kloka’ genom så kallad magisk skjutning. Med båge, skjutpinnar, bössa eller symboliska skjutvapen av olika slag sköt, eller kastade man med kraft ‘skott’ mot det onda, antingen i kors över den sjuke, under eller över denne, ofta i kombination med magisk läsning.

Foto: Ridde Johansson, Nordiska museet.

Sandra Bjärenberg, Västarvet

Sandra Bjärenberg är antikvarie på Västarvet. Hon har en bakgrund som etnolog och har arbetat på bland annat Institutet för språk och folkminnen.