Finns vandringssägner på internet också?

Innebär nätet vandringssägnernas död, frågade sig kulturskribenten Johanna Hagström i GP i januari 2019. ”Allt fler fantasier, skämt och pr-jippon iscensätts och sprids och även om flertalet av videorna är fejkade, så kommer någon snart att försöka torka sin katt i mikrovågsugnen på riktigt och livesända det”, skrev hon. Hennes tes var, sammanfattningsvis, att internet i och för sig inte gjort att fler osannolika händelser inträffar, utan gett oss möjligheten att bli varse dessa osannolika händelser och att historierna vi berättar om dem därför definitionsmässigt inte kan vara vandringssägner. 

Det är en intressant fråga, men som sagt är en vandringssägen inte primärt intressant för att den bygger på en autentisk händelse utan för att historien i sig sprids vidare. Den som minns af Klintbergs och Brunvands definitioner av vandringssägen vet att det inte är ett krav att historierna ska vara falska för att de ska kunna betraktas som vandringssägner, och där brister Hagströms resonemang. Men hon är ändå inne på något viktigt, och det är hur vi har kommit att börja omtolka nyhetshändelser i folkloristiska uttryck.

När autentiska händelser inträffar som slår an hos någonting hos oss sprider vi dessa med våra egna kommentarer, och diskussionen som uppstår kring händelserna blir ett sätt att ventilera våra känslor – vår rädsla, osäkerhet eller vrede – kring situationen. Att de inträffat på riktigt innebär inte att vi slutat använda dem som projektionsytor för våra fördomar eller illustrationer för våra värderingar, det vill säga precis vi använde vandringssägner. Därför kan man börja fundera på ett begrepp för autentiska händelser som får spridning som folkloristiska uttryck: kanske folk- eller vandringsnyhet vore något?

Vid sidan av denna lite nya och ännu outforskade kategori av folksägner sprids det idag gott om folksägner i de mer klassiska kategorierna också: alltså antingen klassiska klintbergare som känns igen från 1900-talets folksägenforskning eller historier som verkar ha uppstått under 2000-talet men som i allt väsentligt formatmässigt hade kunnat passa in i Råttan i pizzan. På Facebook sprids de i texter och mindre nogräknade publikationers artiklar, på Instagram i bilder, på Twitter i långa, sammanhängande trådar av ihopflätade tweets och på Youtube finns det populära användare vars huvudsysselsättning är att återberätta lite kusligare vandringssägner som en sorts spökhistorier.

Vandringssägnerna lever på att vi människor kommunicerar med varandra, och på internet gör vi inget annat än att kommunicera även om vi inte ännu är riktigt helt på det klara med hur den kommunikationen exakt ser ut och ska tolkas. Man skulle nog därför kunna likna vandringssägnen med en mycket välmående ny förälder, vars lika välmående barn vi inte riktigt lärt känna än!

 

Vad säger vandringssägnerna idag, jämfört med vandringssägnerna förr?

Den som börjar leta efter vandringssägner idag ser dem överallt. En av de mest envisa vandringssägnerna på Facebook handlar om apelsiner som injicerats med HIV-smittat blod. Det skulle ha varit en last apelsiner från Libyen som nått Algeriet, undersökts och då visat sig ha varit ”preparerade” på detta sätt. På Twitter fick en historia stor spridning 2017, ja, så stor att den till och med togs upp av kvällstidningen Expressen. Den handlade om en tjej som gick hem med en kille efter att ha varit på en Tinderdejt. Morgonen därpå vaknade hon och upptäckte märkliga utslag, och när hon gick till gynekologen sade denne att det var en sjukdom man bara kunde få från döda människor. Det visade sig att killen hon gått hem med jobbade på ett bårhus. I ett avsnitt av Pernilla Wahlgren och Sofia Wistams populära podd berättades en historia om hur någon på tunnelbanan i New York stötte på två män som emellan sig höll en kvinna med glasartad blick. Det visade sig senare att kvinnan var död.

Dessa tre historier är exempel på vandringssägner som finns med i Brunvands och af Klintbergs samlingar och som fortsätter spridas på sociala medier idag. Ämnena är symptomatiska: det vi berättar om, då som nu, är vår rädsla för allvarliga sjukdomar som smyger sig in i vår vardag, för lockelsen men också otryggheten i sexuella möten med främlingar och den potentiella närheten till mord och våld i statsmiljön. Folkberättandet har egentligen inte genomgått så stora förändringar sedan 1980-talet, då vandringssägenssamlandet kom igång på riktigt.

På längre sikt går det att se större förändringar. Jochum Stattin kom 1990 ut med sin studie Från gastkramning till gatuvåld, där han undersökte den kulturbundna rädslan de senaste 150 åren. Han jämförde moderna vandringssägner med bondesamhällets berättelser för att se om han kunde hitta tidstypiska uttryck för vår rädsla såväl i ett förindustriellt Sverige som i Sverige som ett industriland. En av hans slutsatser blev att vi slutat betrakta naturen som en hotfull agent, och istället börjat se oss själva och varandra som hotet.

”Oron över miljöförstöringen, krigshotet och rädslan för gatuvåldet i dess olika skepnader är tidstypiska. En påtaglig skillnad ligger dessutom i att hoten idag ofta leder till en känsla av ängslan och oro medan man i bondesamhället kände en tydlig och bestämd rädsla. Jag vill påstå att allmogen bättre ansåg sig veta vad de hade att frukta än nutidens människor. Idag är det själva osäkerheten som är mest signifikativ”, skrev Stattin.

Det är nog applicerbart även på vår tid: istället för att det är naturkrafterna själva eller Gud som utgör ett hot mot oss anser vi ju att det är människan själv som ställt till det med till exempel klimatet.

I dagens vandringsnyheter, om vi nu bestämmer oss för att kalla dem så, såväl som i våra vandringssägner, dyker ofta berättelser upp om människor som under lång tid delar boende med oinbjudna rumskamrater. Historierna handlar om män och kvinnor som märker att saker försvinner eller byter plats i deras hem, och då på ett eller annat sätt – ibland efter att ha satt upp övervakningskameror – upptäcker att en uteliggare eller hemlös bor i en garderob, en fläkttrumma, på vinden eller i källaren. Dessa historier blir logiska som ett uttryck för rädslan för andra människor i en tid när vi, enligt Stattins resonemang, är självständiga och på många sätt mer ensamma än vi var för 100 år sedan. 

 

Om creepypasta

Nätet är en perfekt plats för spökhistorier. Som läsare sitter du ensam, ofta i nattens mörker, framför din skärm och dras in i läsningen allt mer. Som författare kan du dra nytta av din anonymitet, och påstå att det kusliga du beskriver hänt dig själv – det är ändå ingen som vet vem du är, och kan ifrågasätta det. Runt 2007 började spökhistorier som spreds på nätet via att kopieras och klistras in, antingen som text eller i form av skärmdumpade bilder av texten, kallas creepypasta, från tangentbordets copy-paste. Några år senare hade det uppstått små samlingsplatser för sådana historiers författare och läsare, till exempel underforumet Nosleep på sajten Reddit och den anonyma mötesplatsen 4chans underforum /x/. Ett annat var forumet Bogleech, där användaren CosbyDaf 2011 publicerade en skräckhistoria han kallade ”Normal Porn for Normal People”. Den berättades i jagform, och handlade om en person som mottagit ett märkligt spammejl med en länk till sajten normalpornfornormalpeople.com. Berättaren följde länken, och fann en sajt där en serie groteska filmklipp föreställande djurplågeri, misshandel och mord fanns publicerade. Historien hade ett öppet slut. ”Jag har försökt ta upp den här webbsidan på lite olika forum, men blir oftast bara avstängd”, skrev författaren och avslutade: ”Var de än dyker upp blir filmerna från normalpornfornormalpeople.com alltid raderade efter bara en stund.”

Den här historien slog an direkt, och blev en av nätets mest omtyckta och populära creepypastor. Den spreds vidare, allt längre bort från ursprungspubliceringsplattformen på forumet Bogleech, och till slut var det någon som – i en sorts hyllning till historien – köpte domänen normalpornfornormalpeople.com och byggde upp en liten sajt där, liknande den som beskrevs i historien. Sedan började den länken spridas, och nådde allt eftersom till personer som aldrig hade hört talas om spökhistorien som var dess inspirationskälla. Sättet historien började konsumeras på vändes bak och fram: de som upptäckte den märkliga sajten googlade förbryllat på mer information om den, snubblade över CosbyDafs berättelse och trodde de hittat en verklig beskrivning av vad den en gång innehållit. ”Does anyone have any idea where to find any of these screen shots or even videos???? i really wanna check this stuff out”, är det någon som skrivit i tråden. 

 

Hur kan det gå till när fakta blir fel på nätet?

Vandringssägen: 2017 ringde en äldre man i Gamleby utanför Västervik polisen och sade att han hade skjutit någon. Polisen tog larmet på stort allvar, och skickade patruller från hela Kalmar. De var, som poliser gärna är när de rycker ut, beredda på allt – men när kom fram fick de ändå en ordentlig överraskning.

Vandringssägner rör sig ofta i gränslandet mellan vits och anekdot. Ett exempel på en sådan historia tycks ha uppstått kring millennieskiftet i USA. Den påstods felaktigt ha publicerats i en lokaltidning i Mississippi, och handlade om en man som upptäckte ett pågående inbrott i sitt garage. Han skulle då ha ringt polisen, som sade åt honom att det inte fanns något att göra: de hade inga lediga bilar. Då lade mannen på, för att sedan ringa upp kort därefter. ”Ni behöver inte skicka någon, för nu har jag skjutit inbrottstjuvarna”. Då fick plötsligt polisen upp ögonen för mannen, och skickade helikoptrar, SWAT-team och polisbilar. När de kom fram tog de inbrottstjuvarna i garaget på bar gärning, och sedan sade en av dem till husägaren:

– Du sade ju att du skjutit dem?

– Ja, och du sade att ni inte hade några lediga bilar, svarade mannen.

Den här historien spreds under början av 2000-talet i USA som exempel på ett autentiskt, sedelärande exempel på hur polisen struntar i laglydiga medborgare, om de inte slår tillbaka mot buset då de plötsligt blir väldigt bekymrade. När den tog klivet över till Sverige, runt 2007, var det till en början som en direktöversättning av historien från Mississippi, men i senare versioner fick mannen i huvudrollen nytt, svenskt namn – till exempel påstods historien handla om “Stefan Karlsson i Antnäs” och ”Björn i Höör” – och den började berättas mer som en vits. Sedan, framåt 2010-talets mitt, började den cirkulera i diverse politiskt missnöjda Facebookgrupper som ett uttryck för ungefär samma skepsis gentemot polisen som förut, och cirkeln var sluten.

Där hade historien kunnat sluta, om det inte var för mannen i Gamleby. När polisen kom dit visade det sig att han minsann inte skjutit någon, utan att han helt enkelt ville att polisen skulle avvisa en kompis han tröttnat på från sitt hem. När polisen frågade varför påstått att han skjutit honom svarade han att han i en sång av Gris-Nils hört att polisen bara kommer om man överdriver sin anmälan. Gris-Nils, en värmländsk före detta dansbandsmusiker och numera underhållare, hade nämligen sett vandringssägen på Facebook och börjat berätta den som en rolig historia vid sina framträdanden. Så gick det till när en nästan 20 år gammal vandringssägen från USA inspirerade en gubbe i Gamleby till en idé som ledde till en onödig polisutryckning.

 

Om faktafel

I en kommunikationskedja på nätet, där både journalister som gör sitt bästa men ibland som alla andra människor kan ha fel och opinionsbildare som tror något är sant bara för att det tilltalar deras världsbild ingår, finns det många ögonblick då fakta kan bli fel. Ett exempel på hur det kan gå till hittar vi våren 2016. De så kallade Panamadokumenten, läckt information om skattefifflare, avslöjades i europeiska medier och fick sin galjonsfigur i och med Uppdrag Gransknings virala intervju med Islands dåvarande statsminister Sigmundur Davíð Gunnlaugsson. Gunnlaugsson fick frågor om sitt skatteplanerande, som hade avslöjats i och med läckan, och han var helt uppenbart inte förberedd på det utan avbröt intervjun i förväg. Alla förstod att Gunnlaugssons dagar som statsminister var räknade, och när en tweet från ett konto som hette PZ Feed skrev att isländska medier rapporterade att han skulle avgå var det många som trodde på det. Bland andra spred Edward Snowden och DN:s chefredaktör Peter Wolodarski nyheten, den senare med tillägget “OBS – ännu ej bekräftat”.

Här inträffade det första felet. Det visade sig nämligen att varken Gunnlaugsson eller någon annan ännu inte aviserat en avgång. Vad som hade hänt var att Islands före detta statsminister, socialdemokraten Jóhanna Sigurðardótti, hade skrivit en uppdatering på Facebook där hon uppmanade liberala Gunnlaugsson att avgå. Hon skrev den emellertid på isländska, och det är det ju inte så många runt om i världen som talar. Så de använde Google Translate, som inte heller visade sig vara så bra på isländska, och istället för att översätta meningen ”Statsministern måste direkt avgå och hela regeringen avgå” korrekt översattes den till att ”Statsministern har direkt avgått”. Peter Wolodarski hade agerat som en journalist ibland gör när det är ett hett och osäkert nyhetsläge och publicerat sin tweet trots att uppgifterna inte var bekräftade. Precis som en journalist brukar tog han också bort sin tweet, efter att jag själv klagat över att den spred ett rykte som var lätt att tillbakavisa.

Några dagar senare inträffade det andra felet. Den främlingsfientliga bloggen Fria Tider publicerade då en artikel med rubriken “Wolodarski spred rykte om ‘islamofobisk’ bilattack i Bryssel”. I den stod det att Wolodarski twittrat att islamofober skulle hade kört över och skadat en beslöjad muslimsk kvinna i Molenbeek i Bryssel, något som senare visat sig vara felaktigt. Sedan skrev Fria Tider att “DN-chefredaktörens länk till sajten ‘PZ Feed’ om den påstådda islamofobiska attacken fick till och med den öppet politiskt korrekta journalisten Jack Werner, tidigare Metro, att reagera.” Fria Tider hade alltså har sett den konversation Peter Wolodarskis och jag hade om rykten och felaktigheter på Twitter, men inte kunnat se den tweet om Gunnlaugsson han därefter raderat. Istället hade de trott att den tweeten handlade om händelsen i Bryssel, och publicerat en artikel baserat på den. Fria Tider hade agerat som en opinionsbildare gärna gör, utgått från att deras världsbild var den sanna och gissat om hur någonting gått till utefter den. Det tog en dag för Fria Tider att plocka bort artikeln, och ytterligare en stund innan de publicerade en rättelse. Att rätta sina fel går alltid lite trögare om felet råkar vara precis det man vill ska vara sant.