Stäng

Arkivdokument med Laurentius Åkerlunds namnteckning.

 

Hemligheten bakom den vackra skrönan

Vem var egentligen den hemlighetsfulle Laurentius Åkerlund, klockaren från Hogdal? Berättelserna om hans liv är många; han ska ha varit präst, seglat över världens hav och sägs mirakulöst ha överlevt ett skeppsbrott utanför den bohuslänska kusten. Men hur står det till med sanningen bakom alla skrönor? Journalisten Elisabeth Renström och arkivarie Karl-Magnus Johansson dyker ner i arkivens källor och genom detektivarbete hittar de en annan historia.

– Elden är lös! Människorna i den gamla kyrkan utanför Strömstad kastade sig oroligt upp ur bänkarna när de levande ljusen satte eld på repen som höll uppe modellskeppet som hängde från taket.

Med ett dån for träskeppet i golvet, kvar blev bara en hög pinnar – och en papperslapp som legat gömd inuti. Den var skriven av skeppsmodellens skapare, den gamle klockaren och skolläraren Laurentius Åkerlund, han vars bakgrund var höljd i dimmor. Här hade han skrivit ner berättelsen om sig själv, äntligen skulle sanningen uppenbaras.

På lappen berättade Laurentius att han föddes 1788 och hade vuxit upp under enkla omständigheter men fått chansen att läsa till präst. Han hade träffat en kvinna som han blev kär i och ville gifta sig med, men hon orkade inte vänta på att han skulle få en kyrkoherdetjänst. När han så äntligen fick den åtrådda tjänsten blev hans första uppgift att läsa upp meddelandet om lysning för sin själs älskade och en annan man. Detta gjorde honom så sorgsen att han lämnade allt och blev sjöman. I sju år seglade han runt världen tills hans skepp gick under utanför Hogdal i norra Bohuslän, längst uppe vid norska gränsen. Han var den enda på båten som klarade sig i land och efter det blev han kvar. Eftersom han var en bildad karl blev han snart lärare och klockare. Han gifte sig, fick barn och blev en allmänt aktad man i bygden.

Så långt historien om Laurentius Åkerlund, den välutbildade mannen som till synes kom från ingenstans. Berättelsen har fascinerat folk i Strömstadtrakten väldigt länge, och den innehåller ett antal detaljer som skulle gå att undersöka. Vi var några intresserade personer som satte igång att med gemensamma ansträngningar försöka ta reda på så mycket det gick om Laurentius, hans hustru Lovisa och deras närstående i alla de arkiv där det kunde finnas spår efter dem.

Vi fann en annan historia.

Det fanns några trådar att börja nysta i, som Laurentius födelseår och hans studier som borde lämnat spår i studentmatriklar.

Laurentius Åkerlund har bevisligen funnits, han var lärare och klockare i Hogdal, det syns i kyrkböckerna. Där brukar det alltid finnas anteckningar om varifrån människor flyttat och i vilken socken personen föddes, men när det gäller Laurentius och hans hustru Lovisa Wernbom saknas många sådana detaljer.

Bild på arkivdokument
Laurentius Åkerlunds namnteckning på arkivdokument. Näsinge kyrkoarkiv, K I: 1 (Riksarkivet Landsarkivet i Göteborg)

Vi fick napp i matriklarna över studenter i Lund och gymnasister i Göteborg, där vi fann hans födelseort. Nu kunde vi börja nysta upp hans liv:

Han föddes som Lars Börjesson på gården Åkered i Västra Frölunda i april 1788. Gårdsnamnet har sannolikt inspirerat till hans nya efternamn. Hans föräldrar verkar ha varit enkla bönder, men ändå så pass välbärgade att de kunde sätta Lars i skola. Han var inskriven i Göteborgs gymnasium från 1806 och efter det som novis ”novitii” en termin vid Lunds universitet 1811. Men hans läsande där blev inte långvarigt. Redan efter ett halvår avslutade han studierna, sannolikt för att han inte hade råd att fortsätta. Präst blev han alltså aldrig, men han hann i alla fall ändra sitt dopnamn till Laurentius.

Nu blev han istället informator, privatlärare, åt barnen Holmertz på Ölmanäs Säteri i norra Halland, en post han hade kvar i två och ett halvt år.

Han gör ett kort mellanspel i Göteborg, innan han i augusti 1814 ansöker om respass. Han vill ta sig till Holland. I passansökningen får vi en beskrivning av hans utseende. Han har ”ljusbrunt hår, blå ögon och ordinär växt”.

Han kommer hem till Sverige igen 1816 då till Vävra i Solberga pastorat norr om Kungälv, där han blir skollärare en kort tid. Det är också här han meddelar att han är ”Sinnad att ingå äktenskap med jungfru Lovisa Wernbom.” Dock har de lite svårt att få gifta sig direkt, de har nämligen inga riktiga bevis på att de är lediga till äktenskap, eftersom de varit i Holland – båda två!

Han och Lovisa gifter sig ändå till slut, och söker sig norrut via Norum i Stenungsund, till Hogdal norr om Strömstad.

Vid det här laget kunde vi lägga det mesta av ursprungsberättelsen om Laurentius åt sidan. Skeppsbrottet kunde vi avfärda som en skröna. Det finns inga belägg för att han någonsin ens varit sjöman även om han rest som passagerare till Holland och då ”bevistat flere utrikes orter”, som det står i ett flyttbevis. Kyrkoherde blev han definitivt inte, inte ens färdig präst. Och sin själs älskade verkar han ju ha gift sig med.

Men hur träffades de – och vem var Lovisa?

Hon är en smula gåtfull Anna Lovisa Wernbom, men hon hade kanske skäl att vara lite hemlig med sitt förflutna.

Hon föddes i oktober 1786 i Ronneby, Blekinge, som dotter till en tunnbindarmästare och hans fru. Lovisas mamma kom från en rik familj, det visar hennes bouppteckning. Men pengarna verkar ha gått åt, samma källa berättar också om stora skulder.

När Lovisa är 16 år flyttar hon till sin äldre bror Carl-Magnus. Detta var vid tiden för den sista stora sillperioden i Bohuslän och brodern hade blivit bokhållare på ett relativt nytt sillsalteri i Torsby socken i nuvarande Kungälv. Efter några år flyttar de vidare till ett salteri i Solberga.

Efter den stora sillperioden blev Carl Magnus Wernbom kronolänsman i Inlands nordre härad.
Efter den stora sillperioden blev Carl Magnus Wernbom kronolänsman i Inlands nordre härad. Göteborgs domkapitels arkiv, F III: 39 (Riksarkivet Landsarkivet i Göteborg)

Där händer det som sannolikt sätter sin prägel på Lovisas fortsatta liv och hennes olust att berätta om sin bakgrund; hon föder ett så kallat ”oäkta” barn 1809. Den lilla flickan som får heta Julia tas om hand av andra personer, och redan året efter tar sig Lovisa ensam till Göteborg. Julia verkar ha någon slags funktionsnedsättning, sannolikt var synen inte så bra. I kyrkböckerna återkommer begreppet ”oduglig” flera gånger.

I slutet av oktober 1812 får Lovisa ännu ett barn utan att uppge vem som är fader. Gossen Isaac Magnus lämnas först på Frimurarbarnhuset i Göteborg, men flyttar snart vidare till olika fosterhem och dör, inte ens två år gammal.

Två barn utanför äktenskapet var egentligen nog för att för all framtid förstöra livet för en ung kvinna vid den här tiden, men på något sätt klarar sig Lovisa utan att någon skugga faller över henne. Hon benämns oftast som ”jungfru”, och någon gång som ”piga”.

I maj 1814 far Lovisa till Amsterdam, i passansökningen säger hon att hon ska hälsa på släktingar. Laurentius tar samma väg några månader senare. Var det i Holland de lärde känna varandra, eller reste de i själva verket för att få träffas mer i fred?

Laurentius kommer hem till Sverige igen efter nästan två år och då vill paret gifta sig. När de ansöker om lysning är deras första gemensamma barn, Peter August Birger, redan på väg. Det är krångligt för dem att få gifta sig, de måste annonsera sina tre lysningstillfällen i Post- och inrikes tidningar, och därtill måste de ha kungens tillstånd. Men de blir till slut gifta, och flyttar till Hogdal med sin son – han är första barnet av sex.

Under åren som klockare var det ibland Laurentius själv som förde kyrkböckerna och alltså valde vad som skulle stå antecknat och inte, en möjlighet han utnyttjade när det gällde Lovisas dotter Julia. När Julia var i 20-årsåldern hade hon återförenats med sin biologiska mamma i Hogdal. Hon bodde i familjen men kallas aldrig ”dotter” i kyrkböckerna utan står som ”flickan”. Men när Laurentius och Lovisa är döda ändras det. Julia flyttar hem till sin bror Peter och får nu heta ”syster” i böckerna.

Det finns många luckor att fylla när det gäller parets liv, men vi kan konstatera att ursprungsberättelsen är en vacker skröna som har några få insprängda sanningar. De spår som finns kvar efter paret är ett stort antal arkivnoteringar och en bok, en räknelära, som Laurentius Åkerlund skrev och som finns sparad på Strömstad museum.

Laurentius Åkerlunds räknelära som finns på Strömstads museum.

Har vi då hittat sanningen om Laurentius och Lovisa? Lite närmare har vi väl kommit även om vi fortfarande måste förhålla oss källkritiskt till arkivens uppgifter. Det är lätt hänt att låta fantasin spela när frågor blir obesvarade, när de kortfattade arkivnoteringarna inte ger alla svar.

Anna Lovisa dog i april 1840, och i mars året därpå avled också Laurentius. Dödsorsaken som står antecknad i dödboken är densamma för båda två: ”Yrfeber”.

Arkivens underbara värld

I arkiven finns källorna till vår historia och redskapen att förstå den tid vi lever i. Landsarkivet i Göteborg är en enhet i Riksarkivet och förvarar drygt 10 hyllmil arkiv som kommer från statlig förvaltning och från privata företag, organisationer och personer. Arkiven är en samhällsresurs som huvudsakligen är öppen för alla. Via länkarna i berättelsen om Laurentius Åkerlund kommer du till några av de skannade arkivhandlingar i Riksarkivets digitala forskarsal som Elisabeth och Karl-Magnus har använt i sin forskning.

Klicka här för att komma till Riksarkivets digitala forskarsal.

Klicka här för att komma till Riksarkivet Landsarkivet i Göteborg.

Tack till

Artikelförfattarna vill tacka Hjördis Dangardt är personforskare och specialist på historien runt de stora sillperioderna i södra Bohuslän och Ulf Hansson arbetar på Strömstad museum, där historien om Laurentius Åkerlund vårdats.

 

Elisabeth Renström, journalist, och Karl-Magnus Johansson, arkivare på Riksarkivet/Landsarkivet

Elisabeth Renström är journalist och redaktör för radioprogrammet Släktband i Sveriges Radio. Hon har ägnat stor del av sin yrkeskarriär åt att i populärvetenskaplig form berätta om människors villkor genom historien.

Karl-Magnus Johansson är arkivarie och ansvarig för förmedling vid Riksarkivet Landsarkivet i Göteborg. Han är författare till en rad populärvetenskapliga texter och vetenskapliga artiklar och redaktör för två arkivteoretiska antologier.