Stäng

 

Rapenskår i Ale.

Offerkast och stötteberg
– vittnesmål om ond bråd död

 Att färdas och resa är alltid en smula osäkert och i äldre tid var det ännu mer förknippat med utsatthet. Stigar och vägar gick genom ensliga trakter och många färdades oskyddade till fots. 

 

Utmed gamla vägar och stigar kan man hitta dem, offerkast och stötteberg, platser där människor som passerat förbi kastat, ”offrat” en sten eller pinnar så det uppstått ett röse eller rishög eller ställt pinnar som stöttor mot berget. Traditionen är ofta kopplad till att någon här omkommit genom olyckshändelse eller blivit mördad.  Man kastade för att hedra den döde, själv undgå olycka eller risken att möta vålnaden efter den döde, bli gastkramad.

Den äldsta beskrivningen av offerkast i Sverige står Olaus Magnus för när han på 1500-talet noterar ”att resande, som passerar förbi märkliga ställen, där under och märkliga järtecken inträffat, kasta en hop stenar dit”.

Kalm beskriver från sin Bohuslänska resa 1742 hur gravrösen över personer som dött på skepp eller omkommit på sjön byggdes på av förbipasserande som kastade stenar på gravarna.

Åtskilliga berättelser finns nedtecknade från vårt län om ond, bråd död som givit upphov till offerkast, i Västsverige ofta kallade varpar, rösen eller rör. Många av dem går allt jämt att hitta igen medan andra är försvunna och glömda. En sökning på offerkast i fornminnesregistret ger 138 träffar i Västra Götaland.

En händelse som återkommer i berättelser från flera håll i länet handlar om pojkar som hamnar i bråk som slutar med den enes eller bådas död. Sydväst om Lilla Orrevattnet vid Varpakärret i Hålanda i Ale kommun finns ett offerkast. Två vallpojkar, vallhôlingar, rök här ihop och slogs och den ena fick plikta med livet. Han hemsökte sedan platsen som spöke. Röset har tillkommit för att folk sökt skydda sig mot detta när de passerat platsen (fornlämning Hålanda 20:1).

På Frugårds ägor på Vänersnäs i Vänersborgs kommun berättas om två pojkar som kom i bråk om en flicka när de skulle gå efter löv i skogen på midsommar. De slogs med sina lövknivar och båda dog. Kvistar har sedan slängts på platsen. Också på Klevmarken i Dals-Eds kommun finns berättelsen om två vallpojkar som slagit ihjäl varandra och där människor kastat upp två högar (troligen fornlämning Dals-Ed 146).

Bland de mer kända offerkasten i länet är de på Brudfjället i Tisselskog, Bengtsfors kommun.

Här finns ett flertal rösen som enligt fornforskaren Rikard Dybecks notering 1842 kastats upp efter att ett brudfölje överfallits av ”en hop män alla vanskapliga” som ville röva bort bruden och slå ihjäl brudgummen. En annan version har prästen och dalslandshistorikern Anders Lignell 1851 som säger att det var två brudföljen som kom i slagsmål med dödlig utgång för flera. (fornlämning Tisselskog 78).

Flera nedtecknade berättelser handlar om hur flickor kittlats ihjäl. Vad det innebar kan man spekulera kring. Vid Gullholmens kyrka, Orusts kommun fanns förr ett röse, uppkastat till minne av en flicka som kittlats ihjäl av sjörövare. Det berättas av en kvinna född 1862 och skall ha hänt på hennes mors mormors tid. Stenar kastades ännu under hennes ungdom på röset med orden ”Jag lägger en sten på dina ben, där skall den ligga till domedags morgon”.

Andra berättelser handlar om vargangrepp. Utmed kyrkvägen från de södra delarna av Starrkärrs socken, Ale kommun, ungefär mellan gården Dammarna och sjön Ingelkärr finns två rösen som sägs vara offerkast. Traditionen berättar att vargen rev en kvinna till döds på denna plats. Uppgifterna om vart hon skulle går dock isär. En del säger att hon var på väg till kyrkan, andra att hon var på hemväg från julagille i Älmhult. För att slippa samma öde har dock två rösen med tiden kastats upp här av förbipasserande (fornlämning Starrkärr 86). En annan vargattack berättas det om från Håkentorp i Eriksbergs socken, Herrljunga kommun. Ett stenröse blev där uppkastat efter en flicka, en däka, som blev uppäten av vargen när hon gick till ottesången. Endast lite kläder fanns kvar. Personen berättar att den själv kastat här under barndomen.

Men också rena olyckor kunde ge upphov till offerkast. Från Ulricehamns kommun berättas det om bläckslagaren Natanael Bromander som kom körande med ett lass plåtsaker som han välte med i Stenses lider i Marbäck. Han kom under plåtlådorna och dog. Efter det kastades det ris och pinnar på platsen för att minnas olyckan.

Stötteberg kan ha liknande bakgrund som offerkasten. Så har det satts upp stöttor mot Stöberget på vägen ut mot Kållandsö, i höjd med gården Råsdalen i Sunnersberg, för att underlätta passagen.

Enligt traditionen rånmördades en knalle här, som varit och sålt varor i trakten. Eller så var det en prästson som mördades och pinnar från offerkastet ansågs äga stärkande och helande kraft. Den ursprungliga platsen sprängdes bort när vägen byggdes om, men stöttandet har fortsatt mot den sprängda bergssidan. (Fornlämning Sunnersberg 34)

Att knallarna kunde vara utsatta vittnar också ett offerkast invid gamla vägen mellan Murum och S Vånga i Ulricehamns kommun. Här mördades en knalle och torparen som sedan dömdes för brottet skall vara den sista som avrättades på avrättningsplatsen i Nitta, troligen på 1860-talet. (Fornlämning Södra Vånga 24)

Men stötteberg kan också handla om tron på troll och jättar. Vid den gamla landsvägen (föregångaren till dagens E20) söder om Hästeryd, invid den gamla Kungsvägen i Hemsjö, Alingsås kommun, ligger Stötteberget, eller Rangeleberg, ett namn som numera fallit ur bruk. Här har vägfarare rest stöttor mot berget för att försäkra sig om en lycklig resa, kanske på väg mot Göteborg för att sälja spannmål, smör och fläsk. Om man lät bli kunde det gå illa.

Traditionen bottnar i en äldre föreställning om att det bodde troll inne i berget som man hjälpte genom att stötta upp berget. Den som tog en stötta drabbades av olycka. I en handskrift från 1700-talet omtalas en annan historia om hur trollet Rangela ställde till oreda för folk och boskap. Hon lurades genom att man reste rötskadade pinnar mot berget och sedan högt ropade ”Rangele berg vill falla omkull, lät oss stödja emot det” När trollet såg de ruttna stöttorna blev hon rädd och avvek. (Fornlämning Hemsjö 49)

Vid Brobacka, den trånga passagen mellan Åsjön och Mjörn ligger Brudsängen, en mycket speciell plats. Via en spricka i berget når man till en avskild sänka med vidunderlig utsikt över det dramatiska landskapet. Till platsen finns en sägen knuten om jätten Åland som höll en älva fången. Sedan åtminstone 1930-talet har människor här rest stöttor mot berget och även om traditionen här inte förefaller vara särskilt gammal bidrar dessa många pinnar och käppar till att ge platsen en alldeles speciell magi. En lite hemlig plats, väl värt ett besök. (Fornlämning Långared 156)

 

Källor:

Bergstrand, Carl-Martin. (1951) Dalslandssägner. Göteborg

Bergstrand, Carl-Martin. (1944) Västgötasägner. Göteborg

Dybeck, Rikard. (1842) Runa häfte IV sid 32

Hagberg, Louise.

(1937/2015) När döden gästar. Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning.

Riksantikvarieämbetet. Fornsök

Skylt vid Rangeleberget

Marie Odenbring Widmark, Västarvet

Marie Odenbring Widmark är Enhetschef för Kulturmiljö i Västarvet