Stäng

 


“Sagan och myten är platser där vi kan hantera sådant som kan vara svårt att hantera på annat sätt”

Hos Sara Bergmark Elfgren lyser flitens lampa. 2011 flög hennes namn över jorden när hon debuterade med fantasyromanen Cirkeln tillsammans med Mats Strandberg. Boken blev en del i Engelsforstrilogin och inspirerades av Twin Peaks, Supernatural och Buffy och vampyrerna.

Vi tog ett snack med Sara om hennes egen relation till vandringssägner, det mockumentära formatet och vilken roll mytiska berättelser spelat i hennes författarskap.

Hur började ditt intresse för mytiska berättelser, magi och sägner?
Det har funnits där så länge jag kan minnas. Som barn älskade jag att leka fantasilekar och läsa sagor och berättelser med övernaturliga inslag. Jag tyckte inte om när det var för censurerat, jag ville ha versionen där Askungens systrar skulle hugga av sig hälen och tån för att få skon att passa. Samtidigt blev jag ibland väldigt rädd av det jag läste, min fantasi lämnade mig inte ifred efteråt. Ändå kunde jag inte hålla mig borta från det som skrämde mig.

Vilken roll spelar mytiska berättelser och magi i ditt författarskap?
Det mesta jag skrivit, fast inte allt, har något slags övernaturligt inslag. Det är spännande i sig att få det omöjliga att kännas verkligt. Men allt skrivande, även det som handlar om andra världar, handlar ju om att hantera den värld vi själva lever i. Som författaren Ursula K. Le Guin skrev: ”Children know perfectly well that unicorns aren’t real, but they also know that books about unicorns, if they are good books, are true books.” Det finns en sanning även i det ”overkliga”. Sagan och myten är platser där vi kan hantera sådant som kan vara svårt att hantera på annat sätt. Och så är det ofta fantastisk underhållning.

Din thrillerpodd P3 Serie: De dödas röster handlar om ett tjugo år gammalt mord som undersöks av en journalist, som var nära vän med offret och de runtomkring henne. Hur såddes fröet till den historien?
På senhösten 2015 hörde Sveriges Radio Drama av sig till mig och frågade om jag ville skapa en serie som skulle vara deras första samarbete med P3. De hade ett förslag på titel – De dödas röster – och ett önskemål om att serien skulle rymma spänning och något övernaturligt. I övrigt fick jag fria händer. Jag hade länge velat skriva något om karaktärer som var unga och spelade rollspel på nittiotalet. Och jag är svag för berättelser om gäng med mörka hemligheter, samt greppet med vuxna karaktärer som ser tillbaka på sin tonårstid. Jag visste från början att jag ville göra serien som en mockumentär – alltså som en fiktiv berättelse som lånar formen av en dokumentär. Det kändes naturligt att låta journalisten vara vän med offren och de misstänkta. Det gjorde det lättare för de andra karaktärerna att öppna sig för henne och det tillförde en annan emotionell nivå.

Vad var som det fick dig att välja det mockumentära formatet?
Jag skulle som sagt skriva för P3 och P3 dokumentär är ett av deras mest etablerade format. Dels tänkte jag att mockumentärformatet skulle göra berättelsen mer tillgänglig för en publik som var ovan vid radiodrama. Men framför allt är jag själv väldigt förtjust i formatet. Under hösten 2015 hade jag lyssnat på amerikanska serier som Limetown, The Black Tapes och The Signal, fiktiva poddar som ville låta lite som Serial. Jag ville göra något liknande fast som om det vore en dokumentär som en (fiktiv) journalist hade klippt ihop. Och så tyckte jag att det var kul att låta några personer spela sig själva, till exempel att låta Jack Werner uttala sig om några vandringssägner. Det var aldrig vår avsikt att lura någon. Vi hade ju eftertexter med skådespelarnas namn efter varje avsnitt och det stod tydligt att det var fiktion på Sveriges Radios hemsida. Ändå trodde många att det var på riktigt. På ett sätt var det smickrande eftersom vi uppenbarligen hade fått det att låta verkligt. Men det vi ville skapa var den där känslan när man vet att det är på låtsas men glömmer bort det i stunden. Som när man hör en riktigt suggestiv vandringssägen.

I serien förekommer vandringssägner, på vilket sätt är de effektiva för berättelsen?
Jag har alltid varit fascinerad av vandringssägner. De säger ofta mycket om tiden vi lever i och det finns en känsla av fascination och fara kring dem. Jag minns hur jag som ung kunde tänka ”Jag tror inte på det här, men tänk om det är sant ändå.” Det var den känslan jag ville komma åt med vandringssägnerna i De dödas röster. Den ena är väldigt typisk för 90-talet eftersom den handlar om farliga rollspel, men det finns ju liknande sägner om till exempel tevespel i dag. Den andra säger nog mer om något evigt mänskligt: vad man är beredd att offra för att ens drömmar ska gå i uppfyllelse.

Minns du några vandringssägner som gjorde intryck på dig i tonåren?
Kanske inte så mycket i tonåren men i mellanstadiet plöjde jag Bengt af Klintbergs Råttan i Pizzan som var en samling med vandringssägner. Så när någon berättade en sådan historia som om den var sann brukade jag säga: ”Det där är bara en vandringssägen.” Ja, jag var en liten besserwisser, men de behövs de också.

Vad är mest utmanande med att skriva för din målgrupp?
Jag skriver inte för någon särskild målgrupp, eller snarare: jag skriver för många olika målgrupper. Jag har skrivit allt från bilderböcker för små barn till vuxenberättelser, som serieromanerna om Vei som jag skapat tillsammans med Karl Johnsson. De dödas röster hade lyssnare mellan tio och nittio år. Berättelser med mytiska inslag blir ofta bryggor mellan generationer. Alla kan mötas där och ta till sig berättelsen från sina egna förutsättningar. En person som lyssnar på De dödas röster är kanske mest intresserad av det övernaturliga spåret, medan en annan ser en berättelse om livslögner.

Upplever du att handling och teman i berättelser som rör sig i gränslandet mellan verklighet och fiktion har förändrats sedan du själv var tonåring och läste liknande? 
Det har i alla fall skett en explosionsartad ökning av konsumtionen av ”true crime” i alla format. Det gäller även berättelser som påstås vara baserade på verkliga händelser. Det har ju alltid förekommit, men min bedömning är att det har blivit mer och mer av den varan.

Hur gör du din research?
På alla möjliga sätt. Jag använder mig mycket av nätet, böcker och tidningsartiklar. Jag gör studiebesök och intervjuar folk, via mejl, telefon och i möten. När jag skrev De dödas röster åkte regissören, de andra avsnittsförfattarna, producenten och jag runt i Täby och tittade på viktiga platser. Jag intervjuade även en erfaren mordutredare.

Sara Bergmark Elfgren

Född 1980 i Stockholm. 

På Saras CV hittar man bland annat serieromanen Vei, en episk berättelse inspirerad av nordisk mytologi, bilderböcker, en bearbetning av Selma Lagerlöfs novell Bortbytingen och den hyllade ungdomsromanen Norra Latin.

Hennes thrillerpoddserie De dödas röster hade premiär  i Sveriges Radio 2016 och nominerades till Prix Europa.

Foto: Mattias Ahlm

 

Julia Collinius, Västarvet

Julia Collinius är kommunikatör på Västarvet och har en bakgrund som journalist på bland annat Sveriges Radio.